Översättning

  Paulus och Silvanus och Timoteus till tessalonikernas församling i Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Nåd vare med er och frid från Gud Fadern och Herren Jesus Kristus.

Kommentar

Överskriften är nästan exakt densamma som i Första Tessalonikerbrevet. Fridshälsningen är däremot något fylligare och har den form, som är den vanliga hos Paulus.

Översättning

  Vi måste ständigt tacka Gud för er, bröder, som tillbörligt är, för att er tro växer sig allt starkare och för att den inbördes kärleken blir ständigt större hos var och en av er, så att vi själva kan berömma oss av er i Guds församlingar, stolta över den uthållighet och tro som ni visar under alla förföljelser och allt det trångmål som ni får uthärda — ett förebud om Guds rättvisa dom, ett tecken på att ni skall anses värdiga att få del i Guds rike, för vars skull ni nu lider, och att Gud skall låta dem som vållar er lidande få lidande till vedergällning — så som hans rättvisa kräver — och ge er, som nu får lida, lindring tillsammans med oss, när Herren Jesus uppenbarar sig från himmelen med sin makts änglar, i lågande eld, och håller dom över dem som inte känner Gud och inte är lydiga mot vår Herres Jesu evangelium. Till straff kommer de att få evigt fördärv, bort undan Herrens ansikte och undan hans härlighet och makt, när han kommer för att bli prisad av sina heliga och hyllad av alla dem som kommit till tro — och vårt budskap till er blev ju mottaget i tro. Så blir det på den dagen.

Därför ber vi också ständigt för er, att vår Gud skall bevärdiga er med sin kallelse och med kraft fullborda allt som en god vilja kan önska och tron kan verka så att vår Herres Jesu Kristi namn blir ärat ibland er — och ni med honom! — genom var Guds och Herrens Jesu Kristi nåd.

Kommentar

Som vanligt börjar Paulus med att berätta hur han ber för dem han nu skriver till och hur han tackar Gud för dem. Jämför man detta stycke med motsvarande i Första Tessalonikerbrevet, märker man en olikhet. Förra gången fylldes tacksägelsen av minnen från Tessalonike. Paulus kunde tacka för vad han själv hade upplevt. Nu talar han om vad han fått berättat för sig. Han talar om hur tron och kärleken har vuxit i församlingen och hur man har stått fast under alla förföljelser, så att Paulus med stolthet har kunnat nämna tessalonikerna som ett exempel för andra församlingar. Men konkretionen är borta. I minnesbildernas ställe träder en meditation över Guds rättvisa dom och Kristi slutliga seger. Språket har fått en klang av profetia. Det är fullt av bibliska vändningar. Orden strömmar fram i en enda lång mening (som i grekiskan slutar först med vers 10), där den ena tanken föder den andra. Det är inte fråga om en genomtänkt och på förhand disponerad läroframställning. Snarare är det en bön av det slag, som bads av de nytestamentliga profeterna exempelvis vid nattvarden. Man kan jämföra detta kapitel med det första i Efesierbrevet, där vi möter en lång tacksägelse av samma typ. Allt vad som sägs här hör med till tacksägelsen. Det är alltså fråga om bön, inte i första hand om undervisning.

Men bönen blir ändå till undervisning. Man anar hur Paulus har fått brottas med ett plågsamt problem. Varför skall de hyggliga och ärliga människorna i Tessalonike behöva lida så mycket? Varför skall de bli förföljda just när de äntligen slutar att löna ont med ont och i stället försöker göra gott mot alla? Hur kan Gud tillåta allt detta onda? I bönen har dessa frågor vänts i tacksägelse. En kristen måste ju lida. Förföljelserna är ett bevis på att man är på rätt väg. De är något att vara tacksam för. De är ett förebud och ett tecken. Ondskans makter rör på sig. De anar vad saken gäller. Kristus kommer. Den stora dagen närmar sig, då Gud håller dom och skipar rättvisa. Svaret på alla frågor om varför de goda måste lida och tron tycks bli förtrampad, ligger för Paulus i övertygelsen att Gud ändå till slut håller rätten vid makt och att ondskan kommer att krossas. Inför Kristus visar det sig var en människa hör hemma. Ljuset har kommit i världen, och de som är ljusets barn dras till ljuset. Andra upplever ljuset som en fara, något fientligt som hotar deras möjligheter att leva som de vill. De är inte ”lydiga mot vår Herres Jesu evangelium”. Evangeliet kommer med den största av alla tänkbara gåvor: att få vara Guds barn. Men den gåvan kan bara tas emot i lydnad. Några år senare skriver Paulus (Rom 1:5) att hans uppgift är att ”upprätta trons lydnad bland alla hednafolk”. Han visste att detta för många blev den stora anstöten. En nådig Gud och ett evigt liv ville de nog ha, men inte en Far att lyda och en Herre att följa i allt. Det är detta nej till Gud själv och till gemenskapen med honom på hans villkor som till slut blir orsaken till att somliga skiljs bort ”undan Herrens ansikte och hans härlighet och makt” Herren betyder här som annars Kristus. Det är i honom som Gud på ett sista och avgörande sätt har gjort sig känd. Här ställs vi i valet. Och Paulus konstaterar med djup tacksamhet att tessalonikerna valde rätt, när evangeliet kom till dem.

Så följer en kort förbön. Det kan låta underligt att Paulus ber ”att Gud skall bevärdiga er med sin kallelse”. Tessalonikerna hade ju redan svarat ja till kallelsen. Men ”kallelse” är för Paulus inte bara en engångssak. Djupast sett är det Guds hela verk med en människa, hans vilja att rädda henne och allt han gör för att dra henne till sig och behålla henne i sin hand. Därför kan Paulus använda ”de kallade” som ett namn på de kristna. Och nu ber han att Gud skall fortsätta sitt verk och fullborda det.