Översättning

  Så mycket mer bör vi därför ge akt på det vi fått höra, så att vi inte glider bort med strömmen. Redan det ord som talades av änglar stod ju oryggligt fast, och varje överträdelse och olydnad fick sitt förtjänta straff. Hur skall vi då komma undan, om vi inte frågar efter en frälsning som är så mycket större? Den blev ju först förkunnad av Herren och sen bekräftad för oss av dem som hört honom, och Gud själv bestyrkte den ytterligare genom tecken och under och alla slags kraftgärningar och genom att dela ut helig Ande, allt efter sin vilja.

Kommentar

Här har alltså skett något enastående och ofrånkomligt. Har man fått höra om det, så gäller det att ta vara på det och inte bara ”flyta förbi”, som det ordagrant heter. Att avfalla och komma bort är sällan följden av ett genomtänkt och välöverlagt beslut. För det mesta beror det på att man driver med strömmen. Det är det som författaren här varnar för.

Han påminner om hur Israels barn fick umgälla sin otrohet i det förbund, som Gud slutit med dem på Sinai. Och ändå kunde det förbundet inte jämföras med det som upprättats av Kristus. Det gamla förbundet förmedlades av änglar, enligt vedertagen judisk tro, som möter oss också i Nya Testamentet (Apg 7:53, Gal 3:19). Men med detta nya förbund är det annorlunda. Det var Herren, Kristus själv, som förkunnade det. Sen bekräftades det av dem som hört honom, alltså av apostlarna, hans befullmäktigade ombud och talesmän. Och deras ord i sin tur av Gud själv, som lät tecken och under ske och skänkte sin helige Ande åt dem som tog emot hans ord.

Här kan man lägga märke till två intressanta saker. Först att Hebréerbrevets författare tydligen räknar sig själv till dem som inte fått evangeliet direkt från Kristus utan genom förmedling av hans apostlar. Han är alltså inte själv apostel. Vidare att han talar om under och tecken som en välkänd sak, som tydligen kunde bestyrkas av en rad vittnen. Även Paulus talar om dem på samma sätt (2 Kor 12:12).

Översättning

  Det är nämligen inte änglar, som han satt att råda över den värld som skall komma, den som vi talar om. Den saken framgår klart av ett ställe där någon säger:

Vad är en människa, att du kommer ihåg henne? Eller en människoson, att du vårdar dig om honom? En liten tid lät du honom vara ringare än änglarna, sen krönte du honom med härlighet och ära. Allt lade du under hans fötter.

Alltså lade han allting under honom, och ingenting blev undantaget. Ännu ser vi dock inte att allt är honom underlagt. Men vi ser att han som för en liten tid fick vara ringare än änglarna, han — Jesus — har genom att lida döden blivit krönt med härlighet och ära, för att det genom Guds nåd skulle komma alla till godo att han smakade döden. När Gud ville föra många av sina söner till härlighet, handlade han som det anstår den, för vilken och genom vilken allt är till: Han fullkomnade genom lidanden den hövding, som skulle föra dem till frälsning. Han som helgar och de som blir helgade har ju alla samme fader. Därför blygs han inte att kalla dem bröder. Han säger:

Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder. Mitt i församlingen skall jag lovsjunga dig.

Och åter säger han:

Jag vill bygga min förtröstan på honom,

och fortsätter:

Se, här är jag och barnen som Gud har givit mig.

Eftersom nu barnen blivit varelser av kött och blod, fick också han bli det, på liknande sätt, för att han genom sin död skulle tillintetgöra den som härskade med dödens hjälp, alltså djävulen, och befria dem som av fruktan för döden hela livet igenom hade hållits i träldom. Det är ju inte änglar han tar sig an, utan vad han tar sig an är Abrahams säd. Därför måste han i allt bli lik sina bröder, för att kunna bli en barmhärtig och trofast överstepräst i Guds tjänst, en som kunde försona folkets synder. Just genom att han själv lidit och blivit frestad, kan han hjälpa dem som frestas.

Kommentar

Att Kristus är alltings Herre skall bli uppenbart, i ”den värld som skall komma”, den som evangeliet talar om. Ännu syns det inte att ”allt är honom underlagt”. Men Skriften säger att det skall bli så. Vi har redan hört ett ställe anföras som säger det (det sista citatet i förra kapitlet, Psalt 110:1). Nu följer ett liknande, ett långt stycke ur den åttonde psalmen, vilket slutar med orden ”Allt lade du under hans fötter”. Det är detta som är huvudsaken i citatet. Författaren stryker under det: Här står att allting blev honom underlagt. Alltså vet vi att Riket som kommer hör med dit.

Nu finns det emellertid mera i detta psalmcitat, som varit av betydelse för Hebréerbrevets författare. Så som vi läser det i vårt Gamla Testamente, handlar det om människans höghet. Det står att Gud gjorde henne ”nästan till ett gudaväsen”. Det är en förklarande översättning av ett hebreiskt uttryck som ordagrant betyder ”något litet mindre än gudar”. De som översatte stället till grekiska gjorde också de en förklarande översättning och skrev ”Du gjorde honom något litet mindre än änglarna”. Detta ”något litet” kan också betyda ”för en liten tid”. Så har Hebréerbrevets författare förstått det. Och i orden ”en människoson” har han sett en hänsyftning på Människosonen. Och så har han här funnit en djup och klar sanning om Kristus. En sådan tolkningsmetod var vedertagen bland judarna. De var övertygade att det bakom ytskiktet i Guds ord, det som man omedelbart ser, finns mera att upptäcka, om man prövar ordens olika betydelser och ser dem i ljuset av andra bibelställen.

Så framträder här bilden av det som brukar kallas Kristi ”förnedring” och ”upphöjelse”. För en kort tid verkade Sonen i ringhetens gestalt, ”ringare än änglarna”. Han led döden. Men just därigenom har han ”blivit krönt med härlighet och ära”. Vanligen brukar man anta, att de orden syftar på hans upphöjelse på Faderns högra sida. Men i Hebréerbrevet har de en särskild betydelse: Kristi upphöjelse innebär att han blivit insatt som den store Översteprästen, försonaren av våra synder, den som framburit ett evigt giltigt offer och förblir den store förebedjaren. Litet längre fram heter det, att han just som överstepräst har fått ”härlighet och ära”. I Septuaginta används de orden när det berättas hur Moses klädde Aron i översteprästerlig skrud (2 Mos 28:2).

Till Kristi upphöjelse, hans härlighet och ära, hör alltså först och främst att han är Försonaren. Att han fått all makt, betyder först och främst att han har makten att förlåta synder och kan lyfta av all skuld. Den makten och härligheten har han fått ”genom att lida döden”. Han har fått sin äreställning som överstepräst ”genom Guds nåd”, som ett led i Guds frälsningsverk, ”för att det skulle komma alla till godo att han smakade döden”. Egentligen står det: för att han skulle smaka döden för alla. Han fick sin äreställning som överstepräst för att dö för sitt folk.

Det är i detta sammanhang som namnet Jesus för första gången nämns i Hebréerbrevet. Sedan återkommer det ungefär lika ofta som ”Kristus”. Däremot kallas Kristus sällan för ”Herren”. Här avviker Hebréerbrevets språkbruk markant från paulusbreven.

I fortsättningen får vi nu närmare höra, hur nära Kristi lidande hör ihop med hans upphöjelse. Det var nödvändigt att han led. Gud som är alltings Skapare och Herre kunde inte rädda sina förlorade söner på något annat sätt. De var ohjälpligt skilda från honom och kunde inte tas upp i hans gemenskap utan att först bli renade. Det blev Sonens uppgift att utföra den reningen. Han skulle bli en ”hövding” för dem som skulle räddas. Ordet för ”hövding” kan också återges med anförare, vägvisare, banbrytare, en som öppnar vägen för sitt folk. För att bli det måste han ”fullkomnas” genom lidande. Det betyder inte att Sonen förut var ofullkomlig. Ordet ”fullkomna” används här – och på ett par ställen längre fram – om att inviga översteprästen till hans tjänst. Vad som fattades Sonen var inte någon egenskap eller förmåga. Men det återstod ett stycke av det verk, som skulle fullbordas, det om vilket han i dödsstunden sade: Det är fullbordat.

Så är det Sonen som helgar syndare och gör det möjligt för dem att möta den Helige. Själva kan de bara ta emot. Fast det är en så fundamental skillnad mellan dem och Sonen, har de ändå samme Fader, och det underbara är att han känns vid dem som bröder. Åter får ett par bibelcitat visa det. Vi kan kanske tycka att det är underligt, att Hebréerbrevets författare inte ger exempel på hur Jesus faktiskt kallade lärjungarna för sina bröder. I stället går han till Gamla Testamentet. Men för honom var skriftordet det säkraste av allt. Alltså citerar han den 22 psalmen (den som börjar ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig” och som på så många ställen får oss att tänka på Jesu lidande). Därtill fogar han ett citat från Jesaja (8:17f), hämtat ur ett kapitel som precis passade in på de kristnas situation och det som nu hänt i Israel.

Så följer ett sista avsnitt som handlar om inkarnationen, om det stora undret att Ordet blev kött (som Johannes säger) och att han som var till i gudsskepnad antog tjänaregestalt och blev lik oss människor (som Paulus uttrycker saken). Hebréerbrevet säger oss att det var nödvändigt för att han skulle kunna bli vår överstepräst. Här nämns det ordet för första gången, fast författaren länge haft saken i tankarna. För att övervinna döden måste han själv kunna dö. Därför måste han bli människa. Döden är vår fiende, en tyrann och fördärvare. Samtidigt har den makt över oss. Ingen kan undgå den, när den behagar slå till. Det är helt naturligt att människor fruktar den. Från denna fruktan skulle Sonen befria sina bröder. Därför måste han bli dem lik. Hur hans död kunde beröva döden dess makt sägs först längre fram. Här nämns i stället en annan sida av inkarnationen. Som människa kunde Sonen inte bara lida utan också frestas. Också det hörde med till hans uppgift som en trogen överstepräst – och alltså till hans härlighet och ära.