Jesus ställer oss i slutet av sin Bergspredikan inför det radikala valet mellan lydnad och olydnad. Det är naturligtvis inte så att vi blir frälsta tack vare vår lydnad, utan snarare att om vi är verkligt frälsta så kommer det att märkas på vår lydnad.

 

Först varnar Jesus oss för enbart den muntliga bekännelsen (Matt 7:21-23). Den muntliga bekännelsen är självfallet oerhört viktig. ”Jesus är Herre” är den tidigaste, kortaste och enklaste av alla kristna trosbekännelser. Men åtföljs den inte av personlig lydnad för Jesus som Konung, så saknar den värde. Vi kanske till och med på den yttersta dagen får höra Jesus säga: ”Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!” (Matt 7:23).

 

Därefter varnar Jesus oss för faran i enbart den intellektuella kunskapen. Medan kontrasten i Matt 7:21-23 stod mellan att säga och att göra, står kontrasten nu mellan att höra och att göra (Matt 7:24-27). Jesus illustrerar detta med sin välkända liknelse om de båda byggarna: en vis man som bygger sitt hus på berggrund samt en dåre som struntar i att lägga någon grund och bygger sitt hus på sand. Under arbetets gång skulle en förbipasserande inte se någon skillnad på dem, för skillnaden låg i grunden och en grund är inte synlig för ögat. Inte förrän stormen bröt ut och kastade sig med all sin kraft mot de båda husen uppenbarades den livsavgörande skillnaden. På samma sätt kan bekännande kristna (både de äkta och hycklarna förefalla lika fromma. Båda verkar bygga ett kristet liv. Båda hör Kristi ord. De går i kyrkan, läser Bibeln och lyssnar till predikningar. Men den djupaste grunden för deras liv syns inte utåt. Endast motgångens stormar i detta livet och domens stormar på den yttersta dagen kommer att uppenbara deras rätta jag.

 

Bergspredikan avslutas med en uppfordran till ett radikalt livsval. Det finns bara två vägar (den smala och den breda) och bara två grunder (berggrund och sand). På vilken väg färdas vi? På vilken grund bygger vi?

Läs vidare: Matteus 7:13-29